Tankeregn - The Crane Wife

Patrick Ness skriver om kärlek, familj, myter och konst. Om att hitta sin plats i en ny relation, på jobbet eller bara i vardagen. En gammal sägen blandas med nutida händelser och kan de två till och med ha ett samband?

• Kan väl börja med att säga att Patrick Ness är en av mina absoluta favoritförfattare och det är väl ungefär så mycket positivt jag har att säga i den här recensionen tyvärr. För The Crane Wife funkar inte alls för mig. Och det är av samma orsaker som tidigare när jag inte har gillat en bok: metaforer, konstnärligt språk och osympatiska karaktärer. Det är inte alls en dålig bok, den bara passar inte mig. Dessutom skriver han väldigt annorlunda här jämfört med de senare böckerna. Långa meningar med långa bisatser och massa bindestreck som gör det svårt för mig att hålla en sammanhängande tanke. 
• Mitt allra största problem är nog kapitlen som berör den här myten om tranan och vulkanen. Det blir så mycket symbolik som går mig förbi och jag vet inte om jag är dum, obrydd eller envis men jag fattar inte det mesta. Och jag får känslan av att det är tänkt att beröra läsaren men inte mig tyvärr. Sällan jag är så här negativ men man kan ju inte gilla allt. 
• Sen när vi kommer till den nutida historien om George och co. gillar jag inte att Kumiko känns som världens mest manipulativa människa. Hon blir så obehaglig i mina ögon och allt känns som en enda lång hypnos. I get the creeps. 
• För att säga nåt positivt om boken ändå är den snabbläst och man vill ju veta vad som riktigt händer och hur allt ska sluta. I äkta Ness-anda. Jag gillar också Amandas story line då jag kände igen mig en del i hennes tankar om separationen. Konversationerna mellan George och Mehmet fick mig att skratta högt ett par gånger också. Och jaa - det finns en brandscen som är helt klockren! Så helt genomrutten läsupplevelse var det inte men nej, inte min cup of tea.